Jag blev med barn i alla fall. En 6-åring. Det var liksom ett helt paket, ett paket att acceptera eller välja bort helt och det gick ju inte. Förstås. Eftersom han är mannen i mitt liv och mannen som jag räknat med ska fria till mig en vacker dag (ju förr desto bättre tycker mamma). Tösen har ju förstås sin egen mamma också så den roll jag försöker ta på mig är mer att bara finnas där och vara en ytterligare vuxen som ska följa henne genom livet. Kanske också vara ännu bättre, en plastis som är roligare, mer fantasifull och som är mer neutral och kanske lättare att prata med på ett annat sätt än vad man gör med sina föräldrar.
Men det är ju inte bara lätt och en dans på rosor. Det innebär ju också en stor förändring i våra liv. Helt plötsligt kommer det in en liten varelse som ska dela på sambons kärlek och omvårdnad, eller som faktiskt ju tar ännu mer plats. Både fysiskt och psykiskt. För nu är det ju någon mer som sover i ens sovrum, som brer ut sig i soffan (och vem hamnar ensam i den andra soffan månntro...) och som så fort jag försöker stjäla en kram kommer och ska kramas och lyftas på. Egoistiskt av mig att tänka så? Kanske lite. Men jag vet att jag inte är ensam.
No comments:
Post a Comment